Bank granskar svensk fotboll

I Trollhättan öppnar en engagerad kvinna dörrar till Sverige för människor från hela världen.

På en skolgård i Lund lär en 63-årig fotbollsdomare med rötter i Iran barn att vara stolta över varifrån de kommer.

Patricia Daoud och Hossein Karbassi är med och bestämmer i fotbollssverige.

Fick de bestämma mer skulle makten se annorlunda ut.

/TROLLHÄTTAN/LUND/STOCKHOLM/

S

nörök över slätten, vit dimma runt vita fält. Vintervägen in mot Trollhättan är skiktad i grädde och mjölk, men det är lagom kallt och Patricia Daoud har uppknäppt jacka när hon tar emot vid Kamratgården.

Och borta i ena änden finns visst en grön fläck i allt det vita.

– Det där är Hedlund-planen, förklarar Patricia.

Simon Hedlund hade ett år kvar på sitt kontrakt med Elfsborg när han såldes till Union Berlin. Övergångspengarna sipprade ner till moderklubben IFK Trollhättan, tack vare dem kunde IFK delfinansiera en uppvärmd konstgräsplan.

foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. patricia daoud, engagerad fotbollsledare i ifk trollhŠttan. kamratgŒrden. foto: anders deros foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. patricia daoud, engagerad fotbollsledare i ifk trollhŠttan. kamratgŒrden. foto: anders deros

Klubbstugan är i ett plan, i taket hänger matchtröjor från de IFK:are som tagit sig hela vägen till allsvenskan. Man kan säga mycket om svensk fotboll just den här vintern, men man behöver faktiskt inte ta i för att påstå att den hade kunnat se helt annorlunda ut om det inte vore för sina trollhättepojkar.

Jakob Johansson sköt Sverige till VM, Tom Pettersson var med och styrde Östersunds FK hela vägen till Emirates.

Det har gått sju år sedan Tom flyttade från stan, ytterligare ett par år sedan Jakob drog till IFK Göteborg och vidare ut i världen.

Vad har hänt med Trollhättan sedan dess?

– Mycket. Man får nog säga att det är en stad som vant sig att resa sig efter motgångar. Man har gjort det i industrierna, vi har fått ta stort ansvar under flyktingvågorna. Kronandådet, rasismen… det är en kommun som har mycket jobb att göra. Jag jobbar ju här ute, och jag kan säga att integrationen inte finns, men jag lägger inte skulden på de som bor här. Det är allas ansvar. Bjuder vi någonsin in någon?

Jag jobbar ju här ute, och jag kan säga att integrationen inte finns Patricia Daoud

På 90-talet kom flyktingar från forna Jugoslavien, de senaste åren har de kommit från Somalia och sedan Syrien. Häromåret pekade en rapport ut Trollhättan som Sveriges mest segregerade kommun. Utmaningarna har varit större här än på många andra platser, motmedlen har varit ungefär likadana.

Det som behövs är mötesplatser och sysselsättning.

Inget svarar bättre mot de behoven än fotboll, och svensk fotboll är med all rätt stolt över arbetet som lagts ner i inomhushallar och på småorter för att ta emot människor på flykt, att ge dem en plats och tillhörighet som är bekant mitt i allt det nya, en återkomst och en dörr in i ett nytt land.

För IFK Trollhättan har det liksom inte funnits något alternativ till det här. Till mångfalden, till integrationen, till att faktiskt ta upp spaden och gräva där man står. De har uppmärksammats och belönats för sitt samhällsengagemang och sitt brobyggande, och för Patricia Daoud är framgångsfaktorn geografisk mest av allt.

foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. patricia daoud, engagerad fotbollsledare i ifk trollhŠttan. kamratgŒrden. foto: anders deros foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. patricia daoud, engagerad fotbollsledare i ifk trollhŠttan. kamratgŒrden. foto: anders deros

– Vi ligger där vi ligger, mitt emellan de här två stadsdelarna, Krongården och Lextorp. Vi blir en naturlig del av integrationsarbetet. Vi bygger hela vår verksamhet på relationer, och personerna som verkar här är väl förankrade i området, med ett stort kontaktnät. Relationerna är A och O.

Lextorp, och i ännu högre grad Kronogården, är den där sortens platser som brukar kallas problemområde, segregerat eller invandrarstadsdel. Patricia Daoud kallar det hemma. Hon bodde här i femton år innan familjen flyttade ut från stan för att kunna ta hand om sina hästar.

Det har gått drygt tjugo år sedan hon kom hit. En frisbeespelande tjej på landslagsnivå, uppväxt i ett Stenungsund där man ”antingen hamnade i idrotten eller hängde med gänget vid kiosken”.

– Så träffade jag Issa, och för honom var det bara fotboll, fotboll, fotboll. Kamratgården var vår mötesplats. Det var så det började.

 

I

ssa heter Daoud och är en del av Trollhättans största fotbollsfamilj. Han själv har varit tränare, ungdomsansvarig och spelare i IFK. Bröderna Fady (tränare och spelare), Josef (smått ikonisk spelare i FC Trollhättan), Chady (spelare i IFK) och Dany (engagerad ledare) är alla kända profiler i det lokala idrottslivet.

– Något år var fyra av fem på planen samtidigt i a-laget.

Patricia Daoud själv rotade sig snabbt i Trollhättan. Jobbade på bensinmack, på restaurang, byggde ett socialt kontaktnät. När hon skulle börja jobba igen efter sin föräldraledighet gick hon till arbetsförmedlingen och sa att hon ville arbeta med barn och ungdomar. Fanns det något?

Erbjudandet kom från Kamratgården. Det fanns ju en fotbollsskola som skulle hållas för barn som inte lämnade stan på sommarlovet. Och sedan skulle man arrangera streetfotboll, i Sisus regi. Kunde det vara något?

– Jag såg hur oerhört viktig fotbollen varit för Issa och hans familj. När hans pappa kom hit satte han alla sina ungar i IFK, det är här de fått sin fostran. De har gynnats oerhört av fotbollen, den gav dem språket, värdegrunden, allt.

I snart tio år har Patricia Daoud passat allt det där vidare till andra. Hon är intensiv, skrattar mycket, jag tänker att det är den sortens energi man bara hittar hos människor som slutat dra en gräns mellan vad de gör och vad de är. Hon har inga arbetstider längre, ringer telefonen så svarar man, behöver någon hjälp så måste man finnas tillgänglig.

– Problematiken här har inga klockslag. Om jag slutar klockan fem och inte tar deras samtal när klockan är nio så har jag bränt en relation.

Och relationerna är allt.

– Häromåret, när det var som mest intensivt med Syrien, stod vi här med fem familjer som inte hade någonstans att bo. Men vi har ju kök och vatten på Kamratgården, så de fick bo här, i omklädningsrummen, säger hon och skrattar.

Vi har ju kök och vatten på Kamratgården, så de fick bo här, i omklädningsrummen

Det som började med fotbollsskola och gatufotboll har vuxit till ett helt skyddsnät, med målet att fånga upp så många som möjligt.

– Vi öppnar alla våra verksamheter. Vi vet att det är brist på sysselsättning som är problemet. Och det hänger ihop: vi har aldrig haft några bekymmer på Kamratgården, det skjuts inga smällar inomhus vid våra aktiviteter. Det blir inga bråk. Visst, det är en del hål i staketet här ute, men det är för att ungarna vill in och spela fotboll på kvällarna.

Det ena har gett det andra, olika frågor har krävt olika svar.

Ungdomsgäng som driver runt i Lextorps centrum på kvällarna? Då sjösattes Sporty Friday, ett prova-på-koncept med mängder av idrotter varannan fredagskväll mellan sex och tio som fortfarande lockar tvåhundra ungdomar i snitt.

Överbelastning i fotbollsklubbarna? Då startades Slussen, fotbollsträning som lika mycket är en utbildning i föreningsliv. Alla unga måste starta i Slussen innan de får fortsätta in i klubbens ordinarie verksamhet.

– Alla projekt är samlade under ett paraply som heter Ung Fritid, i samverkan med Trollhättans stad. men vi har olika ledare. ”Sporty” har en egen verksamhetsledare som varit praktikant hos mig i fem år, sen hon var tjugo. Mery heter hon, en riktig stjärna. Vi kan träffa henne på lunchen om du vill?

Vi går ut i snön, tar bilen mot Lextorp och Sylte.

– Till höger finns en restaurang som gör grymma meze. Till vänster kan vi äta kebab. Har ni testat den rosa såsen vi har här? Trollhättan är känd för den!

Mery Jadan som håller i Sporty Friday.

Mery Jadan som håller i Sporty Friday.

Det blir vänster, kebabtallrik på Shalom. Patricia hälsar på alla, Mery Jadan kommer in samtidigt som maten, vi snackar Milan och Zlatan Ibrahimovic. I höst ska hon gifta sig och flytta till Borås, men hon vill fortsätta arbeta med samma saker.

– Om inte förbundet eller kommunen fångar upp en sån tjej är de… dumma i huvudet, säger Patricia Daoud.

Och sedan pratar vi om det, om att fånga upp. Om att misslyckas med det.

S

kälet till att jag är i Trollhättan är egentligen dubbelt, ett försök att beskriva en verklighet och besvara en fråga.

Hur kan det komma sig att fotbollen är så duktig på att vara ett integrationsredskap – samtidigt som den är så usel på att leva upp till sina mål om mångfald i styrelserummen?

Patricia Daoud har ett perspektiv som kommer från gräsrotsarbetet i Trollhättan, där hon prisats som ”årets brobyggare”, men hon har också röstats in i styrelsen i Västergötlands Fotbollsförbund.

– I vårt förbund är det väldigt få som sitter i styrelsen på grund av att de sysslat med fotboll. Jag har aldrig spelat fotboll i hela mitt liv, men de tog med mig tack vare det arbete jag gjort här ute. Den kompetensen. Vi behöver få in andra kompetenser, kanske någon som drivit företag, någon som arbetat med andra saker.

Vi behöver få in andra kompetenser, kanske någon som drivit företag, någon som arbetat med andra saker. Patricia Daoud

I Västergötland fick de in en kvinna med tio års erfarenhet av integrationsarbete. 2009 kom en stor flyktingvåg från Somalia till Trollhättan, många av de som anlände kom från krig, från flyktingläger.

– Det handlade om fem procent fotboll, 95 procent om allt annat.

– Vi hade nioåringar som gick runt och kallade varandra för saker beroende på religion eller etnicitet. ”Jag vill inte sitta bredvid dig, du är si”. ”Du är en jävla så”. Det var fruktansvärt. De skulle stå i matkö för att hämta en macka, men det funkade inte. ”Vadå stå i kö?”. Stod de i kö i flyktinglägret var maten slut om man kom sist. Vi var chockade, men samtidigt tror jag att vi blev bra på att lyssna.

Patricia skrev en rapport till staden, som delvis blev startskottet på Ung Fritid, ett gemensamt engagemang och utökat samarbete. För henne själv blev det starten på en resa mot förståelse.

– Jag har också varit där att jag kunde säga att ”det är individens eget ansvar, man får ta seden dit man kommer”. Jag har absolut varit där. Men jag är inte där idag. Över huvud taget.

Hon andas in, tar sats:

– Självklart förväntat jag mig att ungarna sköter sig, självklart förväntar jag mig att föräldrarna ska ta ansvar, jag förväntar mig att flickor ska få göra vissa saker. Men jag har också lärt mig, med nio års erfarenhet, att det är inte så enkelt. För det första: ”ta seden dit du kommer”? Av alla som säger det träffar 99 procent aldrig en invandrare. De har inga vänner som är invandrare. De jobbar inte med invandrare, de går inte i samma skola. Så vem fan ska tala om för dem vad sederna är?

”Ta seden dit du kommer”? Av alla som säger det träffar 99 procent aldrig en invandrare. De har inga vänner som är invandrare. De jobbar inte med invandrare, de går inte i samma skola. Så vem fan ska tala om för dem vad sederna är? Patricia Daoud

– Det räcker inte med fem veckors samhällsintroduktion. Det är bra att det finns, men det som de ska lära sig på fem veckor tar oss ett helt liv att lära oss: Hur funkar ett samhälle? Hur funkar koderna?

Vad är det som gör att människor i en ny miljö inte tar chansen? Vad hindrar dem? Hur ser anledningarna ut? Någonstans på vägen slutar det att handla om fotbollsträning och börjar att handla om samhällsfrågor.

– Jag tror många gånger att vi är lite rädda för att bjuda in de vi ska arbeta med. Även om jag i princip känner alla här ute så är det fortfarande så att om jag ska prata med vissa grupper så plockar jag in kompetens. Ska jag träffa somaliska män, till exempel, så tar jag med mig Amin som jobbat hos oss ett tag. Jag kan ta med mig en somalisk mamma som varit med tidigare, hon blir den bästa förebilden. Vi plockar in nyckelpersoner, och det tror jag vi är lite rädda för att göra. Vi hänger upp oss på att de måste ha en viss utbildning och rätt kompetens, men kompetensen kan vara den kunskap som man inte kan läsa sig till.

– Du kan läsa dig till om religioner och kulturer, men koder och subkulturer är svårare. Jag lär mig saker varje dag.

I vissa fall handlar utmaningarna om människor som kommit från krig, föräldrar utan utbildning, utan språk, utan några resurser.

– Det är klart att det är tufft. Men… om en ensamstående somalisk kvinna kunnat ta med sig sina barn och fly över tre världsdelar för att ta sig hit – varför kan vi inte ta tillvara på den drivkraften här?

V

ill man göra det enkelt för sig är det möjligt att rama in Patricia Daouds verksamhetsområde i en triangel.

Kamratgården är basen, i ena hörnet finns Lextorp, i det andra Kronogården. Det första är ett fotbollsnamn som de flesta väl skulle associera till Göteborg snarare än Trollhättan, det andra en stadsdel som mest uppmärksammas i riksmedia när det handlar om problemartiklar (senast i Aftonbladet: polisen berättar om knarkande barn).

Det tredje är ett trauma.

Rasistdådet på Kronans grundskola – en skola där var tredje är nyanländ, nio av tio har invandrarbakgrund – skakade Sverige i grunden. Den 22 oktober 2015 gick en uniformerad 21-åring, påverkad av nazistvideor på nätet och förblindad av rasistiskt hat, in på Kronan med svärd och kniv. När 21-åringen sköts ihjäl av polis hade han hunnit tillfoga tre personer skador som kom att ta deras liv. Elevassistenten Lavin Eskandar blev 20 år, eleven Ahmed Hassan bara 15. Läraren Nazir Amro avled sex veckor senare till följd av sina skador.

– Ahmed spelade hos oss i IFK, i juniorlaget. Lavin hade spelat här sedan han var liten, innan han valde musiken, han var nära vän med alla. Idag jobbar hans bror med min man. Och Nazir tillhörde syrianska kyrkan, så det var direkta släktband. Vi var enormt berörda.

TROLLHÄTTAN 20151028
Lavin Eskandar, elevassistenten som blev ett av offren vid skolmassakern i Trollhättan, begravdes på Håjums begravningsplats på onsdagen.
Foto: Adam Ihse / TT / kod 9200 TROLLHÄTTAN 20151028
Lavin Eskandar, elevassistenten som blev ett av offren vid skolmassakern i Trollhättan, begravdes på Håjums begravningsplats på onsdagen.
Foto: Adam Ihse / TT / kod 9200
Lavin Eskandar var en av offren.

Det är svårt att prata om Ung Fritid eller IFK Trollhättan, eller ens Trollhättan som stad utan att närma sig det som hände där och då, det som på sätt och vis fortfarande pågår.

– Jag var i stallet och mockade, när Paula (Issa Khajo, en annan ledare och anställd i IFK) ringde och skrek. ”Patricia, barnen ringer inifrån skolan och säger att det går runt någon och jagar oss med svärd!”. Hon och Mery släppte allt och rusade in i skolan, utan en tanke på vad som skulle kunna hända. De var inne i skolan. Han gick förbi dem.

– När jag kom upp var det full kalabalik. Sedan… allt var bara ett töcken. Jag tror att vi jobbade dygnet runt.

Se Aftonbladets minidokumentär om Skolattacken i Trollhättan

 

K

afét inne på Kronan är stängt när Patricia tar med oss in nu, långt senare. Annars pågår vardagen som vardagar brukar pågå. Ett kulturhus med skola, bibliotek, fritidsgård, två och ett halvt år som lagts över en tragedi.

I den utvärdering som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gjorde efter attacken på Kronan lyfte de fram att bland andra Ung Fritids personal burit ett tungt ansvar, bland annat genom att skapa en mötesplats för ungdomar och hjälpa till så att fritidsgårdarna kunde hålla öppet längre.

– Att skicka ut ungarna för att personalen inte kunde jobba längre var liksom inget alternativ. Vi fick hjälpas åt, ungarna satt och grät. Paula hade ungdomar sovande hemma hos sig, eftersom de inte vågade gå hem. De var själva hemma. En del av dem var fjorton år och fungerade som extrapappor hemma i sina familjer, med småsyskon som inte vågade sova eftersom de visste att någon jagade dem med svärd. Tänk dig att ha den pressen på dig.

Particia Daoud vet inte om de gjorde allt rätt, men hon kan också vara stolt över att de gjorde precis allt de kunde.

– Ingen kan förbereda sig på en sådan sak, säger hon.

Vad har dådet inneburit på sikt?

– Jag tror att det är för tidigt att svara på det. Nu har man ju tagit bort mycket av stödet och åtgärderna, livet rullar på. Men vad har det betytt för alla som såg det? Många av dem var barn, vad händer med dem när de blir äldre? Det vet vi inte.

Alla hittar sin ingång i en tragedi. Jag minns hur jag själv, som småbarnsförälder, reagerade när jag läste om förskolläraren som ringde polisen från Kronans bibliotek medan attacken pågick. Hon satt där med en grupp skräckslagna sexåringar i gula reflexvästar – sådana som förskolebarn brukar ha på utflykt – försökte få dem att gömma sig, att hålla tyst, medan hon berättade för polisen att någon sprang runt med svärd utanför.

Nej, man kan nog inte veta vad sådant betyder.

– Den direkta påverkan var att grundtryggheten i området rubbades. Det enda som egentligen inte berördes så mycket var Sporty Friday. Alla våra verksamheter kom igång ganska snabbt, vi fick kanske hjälpa dem att våga ta sig till träningarna och så, men det gick. Vi påverkades ett tag. Det som jag vet att ungarna påverkades av är något som de berättade om i rapporterna efteråt – rasismen, insikten att ”fan, någon går hit och mördar oss för att vi har en annan hudfärg”. Då påminns de om det varenda gång någon säger något om att de är invandrare eller annorlunda. Jag kan se det, de blir sårade, ledsna, rädda. De har gått på en skola där någon stuckit ner barn på grund av att de är annorlunda.

Jag kan se det, de blir sårade, ledsna, rädda. De har gått på en skola där någon stuckit ner barn på grund av att de är annorlunda.

Det var inte bara människor som skadades i Kronan, den 21-årige terroristen sårade också tilliten mellan människor.

– Efter det som hände… jag märkte att så fort det kom in någon i området som såg svensk ut så blev reaktionen ”lås dörren! Vad gör de här, de är aldrig här annars!”. Det är klart att det påverkar.

V

i åker vidare till Granngårdens centrum. Skolorna har just stängt för dagen, det är dags att samla upp de ungdomar som vill träna fotboll inom ramen för Slussen-projektet.

Det mörknar tidigt så här års, men på parkeringen utanför hallen kan man se en vindpinad blomsterkvast, ett par foton och några handskrivna lappar som fästs vid en lyktstolpe. I slutet av november var fjortonårige Noraldin och hans kompisar på väg hem efter en fotbollsträning med Skoftebyn när han blev påkörd av en bil. Föraren smet, Noraldin överlevde inte.

Ett par veckor senare meddelade polisen att en minderårig person är skäligen misstänkt för vållande till annans död, smitning och olovlig körning.

Olyckan var sin egen tragik, men för många kategoriserades den in i en irrationell rädsla.

– När Noraldin blev påkörd började ryktena spridas direkt. Först sas de att han blivit förföljd och överkörd flera gånger, att det var ett rent hatbrott. Sedan ändrades ungarnas vittnesmål när de fått lugna ner sig lite, och man fick en annan bild av vad som hänt. Men har du en gång varit utsatt för den här sortens brott, där du dessutom lever i en daglig situation där du känner att ”alla hatar oss för att vi är från Kronogården och för att de är rasister”… ja, för dem blev det här ett rasistdåd också.

Nej, för Trollhättan är inte ”integration” eller ”mångfald” slängiga slogans, inget som ser snyggt ut i styrdokument. Det är något som måste fungera, som måste finnas, eftersom alternativet leder åt ett otänkbart håll.

Ibland kan de första stegen låta som de gör när gymnastikskor gnisslar mot ett nylagt, ljusblått golv i en idrottshall.

foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. patricia daoud, engagerad fotbollsledare i ifk trollhŠttan. hŠr tillsammans med fšreningslotsarna/trŠnarna mergim januzi och aram cicek. foto: anders deros foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. patricia daoud, engagerad fotbollsledare i ifk trollhŠttan. hŠr tillsammans med fšreningslotsarna/trŠnarna mergim januzi och aram cicek. foto: anders deros

De blir tio smågrabbar idag, udda kläder, kepsar och mössor tas av innan passet börjar.

– Slussen har varit anledningen till att vi överlevt som förening, säger Patricia Daoud. Vi hade redan fyrtio ungar per ledare, det gick inte att ta in fler. Våra fantastiska ideella ledare gick på knäna, och någon form av fotbollskvalité behövde vi bibehålla för att vara attraktiva för de unga. Samtidigt är vi en klubb som säger att alla är välkomna, så vi bestämde att alla var tvungna att gå genom Slussen.

I Slussen lär man sig grunderna för hur föreningsliv och träning fungerar, först efter det slussas ungdomarna vidare in i klubbens ordinarie verksamhet.

Ledarna har IFK-skölden på bröstet, Ung Fritid-loggan på ryggen. Aram Cicek och Mergim Januzi samlar ihop grabbarna, de sätter sig i en ring och pratar.

– Ni vet vad som gäller, killar.

Tio grabbar på tio och några år. Alla lyssnar, alla får varsin fråga. Aram ser var och en i ögonen:

– Vad gillar ni bäst med skolan?

Sedan är det dags för fotboll. Mergim står i mål, lagen roterar, en timmes introduktion i fotbollslivet.

– Att fånga upp ungdomarna är det minsta problemet, att fånga upp de vuxna är det största, säger Patricia Daoud.

Att fånga upp ungdomarna är det minsta problemet, att fånga upp de vuxna är det största Patricia Daoud

– Sisu hade ett projekt 2009, det hette ”idrotten behöver dig”. Det handlade just om att vi måste få in fler ledare med utländsk bakgrund. Vid den tidpunkten var det bara somaliska familjer som kom hit. Och med den situationen de haft, hur skulle jag kunna lära dem sådana saker… att jobba fram en styrelse? Vi fick börja med att prata om att göra en loppmarknad, dra in pengar till föreningen, marknadsuppdrag som de kunde relatera till. Att prata demokrati… vad är demokrati? Många trodde att IFK Trollhättan var ett familjeföretag, inte en ideell förening. Senast för ett par dagar sedan kom det in någon och frågade Povel (Fridefors, föreningsadministratören) ”det är väl du som äger klubben?”.

Olika problem, olika resultat.

På gräsrotsnivå är svensk fotboll det bästa integrationsredskap som finns, men när det gäller ledarsidan ser det annorlunda ut. Fotbollsförbundet gräver ner resurser och energi i sitt ”Alla är olika – olika är bra”, men när det handlar om att välja är alla plötsligt lika.

D

rygt 300 namn i styrelser och nämnder, sju med utländsk bakgrund.

Vad är representation? Varför är det viktigt?

– För att få den där mångfalden och få den att fungera. En sådan som jag har ju en väldigt stor kunskap, men hade det funnits en direkt representation så hade det underlättat.

Finns det ett egenvärde i att få in folk med annan bakgrund? Skulle det ge ett större förtroende än en samling där alla heter Andersson?

– Det är så klart jätteviktigt att det är rätt personer. Men om man ska prata om känsliga frågor, om hur livet kan vara i sådana här områden, då behöver man folk som faktiskt ÄR här, som vet. Det är lätt för oss som lever i ordnade förhållanden att säga att ”vi ska ha föräldrar som ansvariga” eller ”ungarna ska vara hemma och sova vid den eller den tiden”. Men det ser inte ut så. Och därför är det viktigt att det finns folk i styrande ställning som har samma erfarenhet, samma bakgrund. Det kan ge gehör.

En grundläggande fråga: Vad är egentligen mångfald?

– Precis vad det låter som. Mångfald av idéer, av människor, det finns inte bara en väg som är rätt, men om vi tar in influenser från alla håll så blir det bra. Här har vi olika människor, olika kulturer, och mångfald för mig är att vi lär oss av varandra. Att vi inte bara pratar om det.

Patricia Daoud har en empirisk kunskapsbank om hur man arbetar med mångfald. Hon trivs med krockarna, med olikheterna, med utmaningarna.

– Integration är inte bara något mellan människor. Det är din väg in i samhället, ditt sätt att anpassa dig. För mig är det också folkgrupper emellan, grupper som krigat i 20 år som nu ska mötas i en trappuppgång i Kronogården och komma överens. Integration är mötet mellan oss.

Vi måste ha integration, men först och främst måste vi ha en inkludering. Och innan inkluderingen måste vi ha en introduktion. Och information. Det finns fyra I:n: information, introduktion, inklusion, och sedan kommer integrationen. Det finns alltså ett par I som kommer före integrationen.

Vilket av alla I:n är det vi missar i det vi pratar om här, bristen på mångfald i styrelserna?

– Information och introduktion, tror jag.

Inte intention?

– Nej, det tror jag faktiskt inte. Det är klart, har vi ett visst antal i Sverige som röstar för att inte ha andra sorters människor här så finns det sådana i föreningar och på förbundsnivå också – men jag tror inte att det är det största bekymret. Många vill lyckas med det här. Det finns okunskap hos de som kommer hit, och det finns okunskap hos många av de som ska bjuda in de nya också: jag möter dem varje dag och lär mig nya saker, men det finns många som aldrig möter nyanlända med nya kulturer. Det finns en rädsla.

Att hitta annorlunda bakgrunder och erfarenheter till en förbundsstyrelse och att engagera nyanlända i en lokal klubbstyrelse är förstås väsensskilda uppgifter, men möjligen är de besläktade.

– Jag är inte helt övertygad om att det är på förbundsnivå det tar stopp, för de rekryterar ofta från oss, från vår nivå. Om det inte finns några som involveras här – var börjar man då?

Kanske borde man bryta den banan, den normala rekryteringsvägen, om man vill komma någonstans? Det behöver inte vara etablerade människor (män) med fotbollsbakgrund?

– Kanske. Som vi har gjort. Jag säger alltid att ”jag kan inte ett skit om fotboll”. Det är klart att vi har folk som kan fotboll här, men för vår del handlar det mer om intressepolitik, att trycka på distriktet och RF, helt andra frågor.

Man kanske till och med borde börja se annorlunda bakgrund som en kvalité och konkurrensfördel?

– Det tror jag med. Om man hittar någon som arbetat med de här bitarna, och de finns i alla städer. På skolor, tolkar, vad som helst. Ett grundläggande idrottsintresse är viktigt, naturligtvis, och ett engagemang. En förståelse för föreningslivet. Sedan kan det vara vad som helst.

Patricia Daoud gräver där hon står. Slussen slussar, Sporty Friday fortsätter, det är onsdagsfotboll, social sponsring, ansökningar, byråkrati, brandsläckning, helt vanliga fotbollsmatcher. Och sedan ett tag tillbaka också styrelsearbetet med Västergötlands Fotbollförbund.

Hon tror på viljan i svensk fotboll, hon tror att mångfalden kommer att leta sig uppåt.

– Viljan är bra, ambitionen finns. Fotbollen får ofta kritik för att vara gubbig, men tittar du på programmet på föreningssymposiet så handlar det om Östersund arbetssätt, om fair pay med Caroline Jönsson, om mångfald. Och det här med ”Alla är olika – olika är bra” – tanken är jättebra. Det här är vår värdegrund, sedan kommer det kanske att ta tid. När vi går ut och frågar de yngre för att få in dem i styrelsen hos os så kan de fråga: Vad får man för betalt? Och det är ingen invandrarfråga, det är likadant med svenskfödda. Jag har varit ute i skolor och träffat elever som inte har en aning om hur föreningsarbete fungerar.

Tio smågrabbar avslutar sitt träningspass, de samlas i en cirkel igen, går igenom samma procedur som inför träningen. Ögonkontakt, en fråga till var och en. Tack för idag.

Det är alltså inte så lätt. Men även om vi räknar in det: sju-åtta med utländsk bakgrund bland drygt 300 förtroendevalda i toppen av svensk fotboll – är det godkänt?

– Utan att anklaga någon så… det är klart att det är för jävla dåligt. Men jag har förståelse för hur det ser ut, att vägen dit är långt ifrån spikrak. Och det är inte bara idrotten, det är för jävla dåligt överallt. Det är bara det att… vi tror att vi borde vara bättre eftersom vi gör ett så bra arbete med integrationen annars.

Hossein Karbassi är föšrstalŠärare påŒ KlostergåŒrdsskolan i Lund. Hossein Karbassi är föšrstalŠärare påŒ KlostergåŒrdsskolan i Lund.

Möt läraren Hossein i Lund

D

et är inte den bäst valda platsen om man vill samtala i lugn och ro. Hossein Karbassi slår ut med armen i en ursäktande gest.

Kanske ska vi byta rum? Vi sitter i ett av lärarnas utrymmen på Klostergårdsskolan, ett tiotal små näsor är tryckta mot fönsterglaset från andra sidan.

– De blir som ens egna barn, ens egen familj, ler Hossein. Hon den lilla blonda tjejen där, hennes mamma har jag också haft som elev.

I svensk fotbolls demokratiska beslutspyramid finns 319 platser, men bara sju av de som fått plats där har sitt ursprung utanför vår lilla del av världen. Sex män, en kvinna, rötter från Iran, Syrien, Bosnien, Turkiet, men om man letar efter gemensamma nämnare så landar man ganska enkelt i en sak:

De har inte varit särskilt svåra att upptäcka.

Det här är ofta män som levt trettio-fyrtio år i Sverige, de är etablerade och engagerade. Politiker, företagare, människor som arbetar med humanitära organisationer, ideella projekt.

– Engagemang byggs på, man är med på ett ställe och så kommer fler och ber en vara med. Det är som en snöboll. Men i början var det svårt. Man var tvungen att visa sig, fick arbeta hårt, inte göra något fel. Det kanske inte är så för alla, men för mig kändes det så. Nu har jag mina meriter, alla vet vem jag är. Men det var så när allt började. Men så är strukturerna, och inte bara för invandrare. Det kan vara för kvinnor också, för andra grupper.

Hossein Karbassi är 63 år gammal, men har en trettioårings fysik. Vältränad, elegant, rak i ryggen. På kavajslaget bär han en liten nål: Svenska Fotbollförbundets emblem.

foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros
Hossein Karbassi.

Vi träffas på hans arbetsplats, en låg- och mellanstadieskola i Klostergården, ett bostadsområde från åren just före miljonprogrammen. Karaktäristiska höghus i rött tegel, i en av alla hundra lägenheter föddes Ola Billgrens glasklara konstnärskap någon gång på 60-talet. Jag kommer på mig själv med att ha svårt att släppa Billgrens blick och bilder när vi åker genom stadsdelen, men tiden rörde sig även efter att han frös den.

Det har gått 46 år sedan Hossein Karbassi landade här.

– Den femte november 1972. Det var kallt och blåsigt. Jag kom från en stad som heter Babol vid Kaspiska havet, var sjutton år, sommaren hade precis tagit slut där. Jag kom hit som gäststudent, för att läsa och återvända. Sedan kom revolutionen, och jag blev kvar. Men Lund var tråkigt då, allting var stängt, det fanns en pizzeria. Det mesta som utvecklats sedan dess har varit positivt, även om det förstås innebär lite utmaningar för alla.

Jag kom hit som gäststudent, för att läsa och återvända. Sedan kom revolutionen, och jag blev kvar. Men Lund var tråkigt då, allting var stängt, det fanns en pizzeria.

Det var Hosseins pappa som skickade hit honom och hans bror, de skulle skaffa sig fina utbildningar, fina jobb. Läkare, advokat, något som kunde ge status. Hossein läste till arkitekt, fick jobb på en byrå i Helsingborg, bara för att upptäcka att det hans far ville inte riktigt var vad han själv ville.

– Som tur var gick det inte så bra för firman, så jag fick leta på annat håll och såg att de sökte folk på ett fritidshem i Klostergården. När jag kom in där och såg barnen, särskilt killar, skilsmässobarn eller invandrarbarn, så kände jag att det fanns ett otroligt sug efter en sån som mig; en invandrare, ung, kille.

Hossein Karbassi blev inte arkitekt. Men han hade hittat hem.

– Det var min grej. Och jag var bra på det.

Han har jobbat på Klostergårdsskolan i 30 år nu (”efter 25 år fick man en present från kommunen, en klocka eller en cykel. Jag tog cykeln”), och uppmärksammats flera gånger om för sitt prisbelönta arbete med integration i ett område som skulpterats om de senaste åren.

– När jag började var det ingen som pratade om de här frågorna. Jag var den ende som hade utländsk bakgrund bland lärarna, och av barnen var det kanske femton procent. Idag är det sextiofem-sjuttio procent av eleverna som har det, men mångfalden fungerar utmärkt. Vi har en grund att stå på.

foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros
foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros

Nya tider, men nyckeln har alltid varit densamma för Hossein. Det handlar om stolthet, att veta varifrån man kommer, vart man kommit, och hur man ska få ihop det utan att tappa bort någon av delarna.

Hossein Karbassi har en egen erfarenhet att bottna i, ett eget utanförskap.

– När jag hade jobbat här i fem-tio år så kom den där boken… ”Inte utan min dotter”. Det hade varit krig mellan Iran och Irak, vi hade haft revolutionen i Iran, allt som syntes därifrån var elände och aggressiva människor. Så kom filmen och boken, och jag vet att många iranier i Sverige på den tiden sa att de var italienare istället. Men det där var ju inte mitt Iran, inte mitt land. Iran för mig var maten, naturen, dansen, glädjen, människorna.

– Jag funderade på vad jag skulle kunna göra med det, och då startade jag något som heter Internationella Veckan, en vecka då vi stänger all vanlig undervisning i skolan för att bjuda in föräldrar, moderspråkslärare, experter som får berätta om olika länder. Varje årskurs för ansvar för en världsdel, och så lär vi oss om olika länder. Föräldrarna får komma och berätta, helt opolitiskt. Någon somalisk mamma eller pappa kommer och berättar ”så här är det i Somalia, vi har de här djuren, den här naturen, den här maten…”.

Veckan har hunnit fylla 21 år nu, den har fått kommunens integrationspris och fött flera andra projekt. Timbuktu har dykt upp för att sjunga på avslutningsfesten, inför 300 elever på en skolgård.

– Redan från början kände man att det funkade. Vi hade vårdnadshavare som sällan kommit till föräldramöten – nu stod de mitt i klassrummet och berättade om sitt land, med stolthet. Det blev en ingång i skolans värld. Fotbollen kan lära sig av det, hur man bjuder in, låter människor vara stolta över sin bakgrund.

Nya lektioner, korvgryta i matsalen. När tallrikarna dukats av väntar samma sak som på skolgårdar runt om i hela Sverige: fotboll. Hossein Karbassi drar på sig en neongul väst och går in i den kombinerade rollen av övervakare, tröstare och domare.

– Jag har känt att det jag vill arbeta med… det är de här barnen. Jag ser vilka behov som finns, det är inte som för trettio år sedan längre – det är många nu som behöver hjälp, många som mår dåligt av olika anledningar. Vi har en förberedelseklass som kommit hit från krig, från trauman, som mår dåligt. I går kväll satt jag tre timmar med deras föräldrar, efter arbetstid. Jag ska nog arbeta mer här på skolan.

foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros

Det är här han kunnat genomföra sina projekt, involvera föräldrar i skolans värld, coacha fjärdeklassare i schack (man kan ta pojken ur Iran…), smälta ihop den stora världen i en liten skola. Han jobbade heltid, vidareutbildade sig på distans, tog lärarexamen och hade en massa uppdrag vid sidan om. För två år sedan utsågs han till förstelärare på Klostergårdsskolan, med värdegrundsfrågor som område.

Efter lunch låser Hossein upp en gymnastiksal för att hålla lektion med de som valt bollspel som ”elevens val”. De spelar fotboll, handboll och amerikansk fotboll, avslutar med lite straffskytte.

– Barnen här inne… de har föräldrar från Bosnien, Iran, Japan, Somalia, Afghanistan, Tyskland. Här är alla svenskar. Ali eller Saïd, de går tillsammans med Simon hem till varandra, eller till ett iranskt hem. De umgås utan att tänka på vem som är iranier eller afghan. Jag hör väldigt sällan något rasistiskt här.

Barnen här inne… de har föräldrar från Bosnien, Iran, Japan, Somalia, Afghanistan, Tyskland. Här är alla svenskar

Här, i Klostergården, är Hossein Karbassi en självskriven referenspunkt, ett inventarium som alla känner.

I fotbollsmaktens rum är han alltjämt ett undantag. En av en handfull med utländsk bakgrund som leder sporten som är ett av Sveriges allra främsta integrationsredskap.

– Du frågar varför vi är så få. Jag har tänkt på det. Då, på min tid, fick jag ta tre steg där en Svensson behövde ta ett steg, förstår du vad jag menar?

Innan jag svarar känner Hossein att han behöver förtydliga vad han just sagt:

– Jag var tvungen att jobba mer för att visa att jag dög. Sedan blev jag ordinarie i Lunds domarklubb, kom in i Skånes domarkommitté, och därifrån valdes jag in i Skånes Fotbollförbunds styrelse. Där sitter jag sedan fyra år nu.

För en ung iransk invandrare blev domarskapet den stora vägen in. Tillsammans med ett gäng andra iranier hade han varit med om att starta kompisklubben Persepolis IF på 70-talet, och när en kanslist på förbundet sa åt honom att han borde sluta att gnälla på domarna och börja döma själv istället så tog Hossein honom på orden.

– Jag började döma 1984, det är det bästa val jag någonsin gjort i mitt liv. Eller… min fru är mitt bästa val, men efter det.

Eftersom han var sent in i domarrollen hann han aldrig satsa fullt ut på en elitkarriär. Det räckte till division fyra, till assisterande-uppdrag i ettan och tvåan, träningsmatcher med allsvenska lag (”jag har dömt Zlatan, det brukar imponera på ungarna”).

foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros foto : anders deros : reportage simon bank. vi fo?ljer upp en granskning fra?n 2013 om   ma?ngfalden i svenska fotbollfo?rbundet. hossein karbassi fšrstalŠrare pŒ klostergŒrdsskolan i lund, foto: anders deros
På skolgården.

Sedan följde en klassisk resa genom föreningslivet. Kaffekokande i den lokala domarföreningen, förbundsuppdrag, domarkommittéer. Sedan ett par år tillbaka sitter Hossein både i distriktsstyrelsen och den nationella domarkommittéen.

Du är ett undantag. Men som nästan alla andra med utländsk bakgrund som tagit steget in i styrelser är du extremt engagerad på annat håll. Det är föreningar, ideella organisationer, välgörenhet. Du var inget oprövat kort när du fick chansen.

– Engagemang byggs på. Man är med på ett ställe och så kommer fler och ber en vara med. Det är som en snöboll. Men i början var det svårt. Man var tvungen att visa sig, fick arbeta hårt, inte göra något fel. Det kanske inte är så för alla, men för mig kändes det så. Nu har jag mina meriter, alla vet vem jag är. Men det var så när allt började. Men så är strukturerna, och inte bara för invandrare. Det kan vara för kvinnor också, för andra grupper.

Och det behöver inte ha med medveten diskriminering att göra?

– Jag pratar och umgås med andra iranier, och många har den känslan. Man tolkar saker i den riktningen, att det är rasism. Jag är nog inte typen som gör det, men jag hör det jätteofta bland kompisar och bekanta: ”det är mycket rasism på jobbet”.

141128 Översiktsbild under Svenska Fotbollsförbundets representantskapsmöte den 28 november 2014 i Stockholm.
Foto: Niklas Larsson / BILDBYRÅN  / kod NL / 44030 141128 Översiktsbild under Svenska Fotbollsförbundets representantskapsmöte den 28 november 2014 i Stockholm.
Foto: Niklas Larsson / BILDBYRÅN  / kod NL / 44030
Representantskapsmötet samlar fotbolls-Sverige varje år.

– Förbundet har satsat mycket pengar på det här, på att hjälpa föreningar att arbeta med mångfald. Det som verkligen behövs är människor som arbetar med de här frågorna, som är insatta i dem. De som kan förstå hur människor som kommer från andra länder fungerar, som har den empatin. Det kanske är det som saknas, och det kanske kommer att ta tid.

En banal fråga: Varför är mångfald bra?

– För att motsatsen till mångfald är enfald. Mångfald berikar, det ger kunskap, det är en så positiv kraft. Det behöver inte handla om etnicitet, det kan handla om rörelsehindrade, om olika sexualitet, olika perspektiv. Här i skolan har vi fått in flera lärare med utländsk bakgrund, och du ser vilken skillnad det gör. En lärare som kan arabiska… vi har mängder av arabiska elever, och deras föräldrar. Jag ser på mig själv, man får en brobyggarroll. Föräldrar som kommer och undrar om man ska gå till kyrkan på jul – då kan jag säga att min farfar var en högt uppsatt religiös man i Iran, att det inte står någonstans i koranen att man inte kan vara i kyrkan.

Det går inte att översätta alla erfarenheter, en del saker måste man helt enkelt ha upplevt själv för att förstå fullt ut. Hur ser skärningspunkten ut mellan en gäststudent från Iran som blev kvar i Lund på 70-talet och en afghansk krigsflykting 40 år senare? Alla grupper kan inte vara representerade i alla grupper. Vi pratar om det som trots allt kan vara gemensamt; känslan av att vara annorlunda, att försöka ta sig in i en homogen miljö, utanförskapet som förstärks när alla de som bestämmer ser likadana ut.

– Kunskapen blir mycket mindre om det inte finns folk från olika grupper. Då tar man konstiga beslut, då kan man hamna i fördomar utifrån vad man läst i en tidning eller bara hört. Finns representation så kan man få en förklaring. Det finns en kunskap i det.

Finns representation så kan man få en förklaring. Det finns en kunskap i det. Hossein Karbassi

Hossein Karbassi har sett projekten som förbundet sjösatt, han tycker om dem men tror inte att lösningen alltid finns i resurser, slogans och utbildningsmaterial.

– Pengar är bra, säger han. Men det räcker inte. Det behövs människor som har kunskapen och engagemanget.

– I alla andra organisationer, även utanför fotbollen, om man tittar på de som jobbar med de här frågorna… de är ju ofta lite äldre, med –son-namn. Deras enda erfarenheter av andra bakgrunder kommer från Mallorca-resan.

Under samtalets gång blir det tydligt att det är där som Hossein Karbassi vill leta efter buggen i systemet, det som gör att det kan vara möjligt för mångfaldssporten fotboll att förvandlas till en enfaldssport så fort som en styrelse eller kommitté ska tillsättas.

Förbunden kanske gillar olika, men det spelar ingen roll så länge som de bara känner de som är lika.

– När jag kom in i domarkommittén i Skåne var det bara jag som hade utländsk bakgrund, när jag kom in i svenska fotbollförbundets domarkommitté var det fortfarande bara jag. Men när jag blev ordförande tog jag själv in två stycken med annorlunda bakgrund. Man tar in de som liknar en själv, från sina kretsar. Om någon ska avgå så letar man bland sina kompisar.

Men när jag blev ordförande tog jag själv in två stycken med annorlunda bakgrund. Man tar in de som liknar en själv, från sina kretsar. Om någon ska avgå så letar man bland sina kompisar.

Hossein Karbassi är ett undantag, en av de få med utländsk bakgrund som arbetat sig igenom förbundslabyrinterna, men det är svårt att tänka sig en mer självklar resurs för svenskt idrottsliv.

Hade det ens möjligt att inte ta tillvara på hans erfarenheter från Klostergården, skolan, från arbetet med Rädda Barnen, från fotbollsplanerna runt om i Skåne?

Varför tog han sig igenom nålsögat? Hossein har funderat, och kommit fram till att det kanske också handlade om vägen han valde.

– Jag är domare, och i domarskapet finns en naturlig integration från början. Man åker tre personer i en bil till matcherna, det kan vara en bosnier, en iranier och en svensk, och vi pratar med varandra. Fördomarna försvinner redan där. Och så finns det en fast stege att klättra upp för. Det är regelprov, löptest, en välorganiserad struktur där det är tydligt hur man gör för att ta nästa steg. Att Mohammed Culum är där han är idag, att Mohammed Al-Hakim är det, det är ingen slump.

– När jag tänker på framtiden så ser jag att de där två kommer att kunna ta plats i styrelser utan några som helst problem. De har erfarenheter, de kan bidra. Och det kommer inte alltid att se ut så här.